Lyckat fiske med melankoliska förtecken.

Nattens tunga regn hade satt fart på vattenflödena och solens glans under dagen manade till kläckningar.
Mot middagen mulnade det på men en ljusning på horisonten gjorde att jag gav mig iväg ut med lätta spöet iallafall. Jag tänkte att jag skulle gå ner till den vanliga höljan och försöka med öring på torrt.

Kom till första vadet över ån längst stigen och tänkte att "ähh,jag testar väl ett kast"
Lyckades få ut flugan bland träden och pang! Direkt. Tyckte den såg ovanligt silvrig ut för en öring och den släppte strax innan jag fick syna den.

Jag fortsatte nedåt en liten bit och i nästa flodkrök smällde det igen.
Regnbåge. Och så ytterligare en längre ned. Regnbåge på torrfluga.
Fyra stycken innan kvällen var över (och ett skojigt abborrefiske nere i sjön för den delen).

Fyra regnbågar tagna på torrt,på lättaste spöt och med bara tafsen ute nästan.
Intimt,solen sken och det kläckte hyfsat bra med nattsländor och gul forsslända.

Men ändå kan jag inte låta bli att bli ledsen.
Mina fångster från ikväll har visat för mig det jag anade sedan innan.

Växboån är reproduktionslokal för regnbåge. Oncorhynchus mykiss. En art som stammar från Nordamerika och som planterats in för sin stridbarhet,sin vilja att äta det mesta och för att den växer fort.

En art som utan problem konkurerar ut en liten skör bäcköringstam.
Dilemmat är väl att den är just en fantastisk sportfisk och jag blir glad att få dem på kroken.

Men inte till bekostnad av den egna öringstammen....
Regnbågen behöver vandra till havet för att leka sas det positivt och så planterades den in i vatten utan förbindning med saltet.
Så är inte fallet. Som det sas i den gamla klassikern Jurassic Park: "Life will find a way"
Och livet gjorde det. Det finns vild regnbåge i norden och jag känner mig ledsen över att öringarna snart kommer vara borta här.

Sommarens första öring.

Bäcköring från min lilla älsklingså här i Hälsingland.
Fick två stycken nu på förmiddagen och när jag passerade på väg hem för att äta lunch var det en liten rackare som stod och vakade
Känslan i att smyga längst åns höljor med ett kort spö och knappt kasta ut mer än tafsen och nån meter lina är ju fantastisk.
Det är intimt fiske om något!

Ån är inte mer än 3 meter bred på det absolut bredaste stället och håller mycket vackra bäcköringar av ganska fin storlek.
De har tyvärr inte mer än 700 meter att hållas på mellan en damm (dock snygg gammal kvarn till ) och en sjö.

Just nu längtar jag efter lite mer sol och värme så att någonting större än forsknott börjar kläcka och man får fiska torrt.
Eller för den delen slutet av sommaren när öringarna byter från sina ljusa färger till brons med svarta och röda fläckar.

Fantastiska fiskar som jag älskar högt!